Dehydrering hos äldre

Dehydrering (vätskeunderskott) är ett vanligt och allvarligt tillstånd hos äldre som ökar risken för konfusion, njursvikt, fall och trombos. Äldre har nedsatt törstkänsla och minskad njurförmåga att koncentrera urinen, vilket gör dem extra sårbara.

Bakgrund & patofysiologi

Äldre har lägre totalt kroppsvatten (ca 45–50 % av kroppsvikten jämfört med ca 60 % hos unga vuxna).
Törstkänslan minskar med åldern – osmoreceptorernas känslighet sjunker.
Njurens förmåga att koncentrera urin och konservera natrium minskar med åldern.
Diuretika, laxantia och feber ökar vätskeförlusterna.
Funktionsnedsättning, kognitiv svikt och beroende av hjälp för att nå dryck bidrar till otillräckligt vätskeintag.

Symtom & kliniska fynd

Torra slemhinnor (mun, tunga), minskad salivproduktion och torr hud.
Minskad urinproduktion med mörk och koncentrerad urin.
Konfusion och försämrad kognition kan vara enda tecknet på dehydrering hos äldre.
Takykardi och lågt blodtryck (ortostatism) vid mer uttalad dehydrering.
Hudturgor: försämrad hudturgor på handryggen är ett opålitligt tecken hos äldre men kan undersökas på bröstkorgen.
Labfynd: stegrat kreatinin och urea, hypernatremi, förhöjt Hb och Hkt (hemokoncentration).

Utredning & bedömning

Vätskestatus bedöms kliniskt: mucosa, hudturgor, vikt (akut viktnedgång = vätskeförlust), blodtryck liggande och stående.

Blodprover: elektrolyter (Na, K), kreatinin, urea, Hb/Hkt, osmolalitet (vid misstanke om hyperosmolär dehydrering).
Urinprov: utseende, osmolalitet och specifik vikt; strimmeltest för UTI.
Vätskebalansprotokoll startas: dokumentera intag och urinproduktion per dygn.
Urinproduktion <0,5 ml/kg/timme bör uppmärksammas och rapporteras.

Behandling & omvårdnad

Oral rehydrering är förstahands vid mild till måttlig dehydrering och fungerar om patienten kan svälja.

Intravenös vätsketillförsel ges vid svår dehydrering, kräkningar eller oförmåga att dricka – vätskeval och takt ordineras av läkare.

Proaktiv vätskestimulering: erbjud dryck aktivt och regelbundet – minst var 2:a timme under dagtid.

Anpassa vätskemängd och typ till patient: vissa hjärtsvikts- och njurpatienter har begränsning – kontrollera ordinationer.

Dokumentera och följa vätskebalans och kroppsvikt dagligen vid pågående problem.

Förebygg: rutinmässig vätskestimulering och ätregistrering på SÄBO och vid vård av äldre med nedsatt förmåga att be om dryck.

Larmtecken

Akut konfusion eller snabb kognitiv försämring hos äldre – alltid misstänk dehydrering.
Oliguri (urinproduktion <0,5 ml/kg/timme) eller anuri.
Kraftig hypernatremi (Na >150 mmol/L) – risk för kramper och medvetslöshet.
Hypotension med takykardi – tecknar på svår hypovolem dehydrering.

Referensvärden

Rekommenderat vätskeintag äldre: Ca 1,5–2 liter per dygn (individanpassat) [Verifiera mot lokala riktlinjer]
Oliguri – gräns: <0,5 ml/kg/timme under >2 timmar
Hypernatremi: S-Na >145 mmol/L [Verifiera mot lokala referensintervall]
Hyponatremi: S-Na <136 mmol/L [Verifiera mot lokala referensintervall]

Läkemedelsgrupper

Intravenös isoton koksaltlösning eller Ringeracetat – vid svår dehydrering på läkarordination
Oral rehydreringslösning (ORS) – vid mild till måttlig dehydrering
Diuretika-dosering ses över vid dehydrering – tillfällig utsättning kan ordineras av läkare

Doser anges inte — slå alltid upp aktuell ordination.

Begrepp

Dehydrering: Tillstånd med nettounderskott av kroppsvatten, vanligen kombinerat med elektrolytrubbning.
Hypernatremi: Serumnatrium >145 mmol/L; tyder vanligen på vattenunderskott relativt natriuminnehållet.
Osmolalitet: Mått på lösta partiklars koncentration i plasma eller urin; stiger vid dehydrering.
Vätskebalansprotokoll: Dokumentation av all vätsketillförsel och alla vätskeförluster under ett dygn för att bedöma vätskestatus.