Infektionssjukdomar

Clostridioides difficile-infektion (CDI)

Clostridioides difficile, tidigare känd som Clostridium difficile, är en anaerob, toxinbildande bakterie som är en vanlig orsak till vårdrelaterad diarré. Bakterien bildar värmeresistenta sporer som kan överleva länge i miljön och därmed underlätta smittspridning. Även om C. difficile kan ingå i tarmens normalflora hos en andel av befolkningen, särskilt spädbarn, är den oftast asymtomatisk under normala förhållanden.

Patogenes och riskfaktorer

Den kliniska sjukdomen uppstår primärt när tarmflorans balans störs, oftast till följd av antibiotikabehandling. Bredspektrumantibiotika, såsom klindamycin, fluorokinoloner och cefalosporiner, är särskilt förknippade med en ökad risk för CDI, då de slår ut konkurrerande bakterier i tarmen. Detta skapar en nisch där C. difficile kan proliferera och producera sina patogena toxiner (Toxin A och Toxin B). Dessa toxiner leder till inflammation, epitelcellsskada och den karakteristiska diarrén, som kan variera från lindrig till fulminant kolit med potentiellt livshotande komplikationer som toxisk megakolon och tarmperforation.

Smittvägar och prevention

Smittspridning sker främst via direktkontakt, ofta i vårdmiljöer. Sporer överförs fekal-oralt via kontaminerade ytor, händer och medicinsk utrustning. Noggrann handhygien, helst med tvål och vatten då alkoholbaserade medel inte effektivt eliminerar sporer, samt isolering av smittade patienter och rigorös rengöring av miljön, är avgörande för att förhindra nosokomial spridning. Forskning pågår även kring fekal mikrobiota transplantation (FMT) som en effektiv behandling vid recidiverande CDI.