Nollfel

A Efter avsnittet kan du

• avgöra om ett uträknat läkemedelssvar är rimligt innan det ges
• upptäcka tiofaktorfel och andra vanliga misstag i en uträkning
• förklara varför HSLF-FS 2017:37 kräver kontroll som fångar fel i tid
• tillämpa nollfelsprincipen i stället för att sikta på en hög andel rätt

C Genomgång

En ampull morfin märkt 10 mg/ml ser exakt likadan ut oavsett om sjuksköterskan som håller den är trött efter ett nattpass eller pigg efter en ledig helg. Det är därför läkemedelsberäkning inte är som annan matte i skolan: siffrorna på etiketten ändras aldrig, men konsekvensen av ett fel gör det. Det här avsnittet handlar om varför varje uträkning måste stämma exakt, varje gång – och vilka rutiner som gör att fel upptäcks innan de når patienten.

Grundregeln är enkel att säga men lätt att missa i stressen: räkna färdigt, kontrollera mot styrkan på etiketten, och jämför sedan svaret med vad som är rimligt för en människa. Ska en ordination på 40 mg ges ur en lösning på 10 mg/ml blir volymen 40 delat med 10, det vill säga 4 ml – ett tal du kan bära med dig och jämföra svaret mot innan sprutan sätts i patienten.

De flesta fel i läkemedelsberäkning är inte krångliga uträkningar utan en förskjuten decimal eller en missad nolla – ett så kallat tiofaktorfel. Att skriva 0,4 ml i stället för 4 ml, eller 40 ml i stället för 4 ml, är samma tankefel fast åt olika håll: kommat har flyttat sig ett steg för mycket. Eftersom en tia i fel riktning kan betyda tio gånger för hög eller tio gånger för låg dos, är decimalkommat i läkemedelsberäkning aldrig kosmetiskt – det avgör om patienten får rätt mängd.

Socialstyrelsens föreskrift HSLF-FS 2017:37 kräver därför att ordination, iordningställande och kontroll av läkemedel görs på ett sätt som gör att fel upptäcks innan de får konsekvenser – inte att en sjuksköterska aldrig får räkna fel, utan att rutinen ska fånga felet i tid. I praktiken betyder det egenkontroll som en fast vana: räkna uppgiften på nytt, gärna baklänges, innan du drar upp eller sätter in något. En dubbelsignerad kontroll eller en kollega som räknar om är samma princip, applicerad av två personer i stället för en.

Det är också här läkemedelsberäkning skiljer sig från ett vanligt matteprov. Ett prov kan kännas godkänt vid 70 eller 80 procent rätt, men i klinisk vardag finns ingen sådan andel att sikta på – varje enskild uträkning måste bli rätt, eftersom det är den enda som ges till just den patienten. Målet är därför inte en hög andel rätta svar över tid, utan noll fel i följd: samma krav som gäller för själva iordningställandet.

Bedömningsfrågorna i det här avsnittet tränar just den blicken – att se om ett uträknat svar är rimligt innan det används. Nästa avsnitt, Fyrstegsmetoden, ger dig en fast arbetsgång att räkna efter, så att kontrollen blir en del av uträkningen själv i stället för ett extra steg i efterhand.